Jag hade en gång en blogg...

Skratt. Vet inte hur många gånger jag lyckats skriva dessa ord på denna blogg, men jag  gör det igen och det lär inte vara sista gången heller.

Men nu är kände jag för att skriva, därav mitt inlägg. Har varit mycket rörigt det senaste , haft mycket att tänka på men nu har det dalat , ebbat ut en aning... Står fortfarande som rätt förvirrad själ och undrar vilket håll jag ska gå, vad blir nästa steg men men .. så är väl livet för dom flesta, oftast. Kom på att enda gången/gångerna jag riktigt känt mig lugn och inte ideer tagit över mitt sinne är de första 1-2 månaderna efter att mina tre underbara  barn fötts. Då finns det verkligen inget annant som man kan fokusera eller intressera sig för... Bara dessa små ljuvliga underbara skapelser som doftar himmelskt och man kan inte se sig mätt... inget annat i världen har någon direkt betydelse... underbara tid.. tid som går så oerhört fort. Det är med ett litet hugg i magen jag säger det.. så oerhört fort!!

Men när dom är små vill man att dom ska bli större, att dom ska börja "vara med" mer, att dom ska krypa att dom ska gå.. men nej vad man tänker fel där! och när dom är stora (som 13) undrar man vart alla år tog vägen, vad hände där?  Fast dom är ju givet lika underbara (oftast) ändå... Men men man ska inte ha så bråttom ,,, tagga ner och njuta och ta allt annat runt om lite mindre allvarligt,,, haha vilket" self therapy "-inlägg detta blev kände jag ! ha ha kram på er !

(bild lånad från  pinterest)